torsdag 20 april 2017

Ett fint minne.....

...... är temat på dagens April-utmaning på min IG. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser alla era underbara bidrag under taggen #fruvintageutmanar2017. Tack  för att ni är med och delar från era liv! SÅ fin och givande läsning.
Nog har man samlat på sig en hel bunt fina minnen genom livet. Inte minst födelsen av barnen och att man därigenom blev förälder för första gången. Kanske inte helt igenom positiva minnen, iallafall inte för min del, men det är ett annat blogginlägg.
Andra fina och väldigt starka minnen för mig, på ett sätt jag nog inte var riktigt beredd på, har varit när vi gift bort våra (två äldsta) barn. Magiskt. Stort. Känslosamt.
Vår son Noah gifte sig med sin Ida sommaren 2013. Då var de båda 20 år.
Vår äldsta dotter Ellen gifte sig med sin Mattias sommaren innan, dvs 2012. Då var de båda 20 år. 
Min man och jag gifte oss 1990. 20 år gamla. Haha! Nej, det är inget gemensamt beslut vi tagit, eller något vi tvingat barnen till;) Men visst är det lite festligt att vi alla träffat en jämngammal partner och valt att gifta oss vid samma ålder.....
Inte utan att det väcker omgivningens reaktioner att man "gifter sig så ung". Idag är det, konstigt nog, mindre uppseendeväckande att man går från relation till relation än att man tidigt bestämmer sig för sitt livs kärlek. 
Min grundsyn på livslång kärlek är just det, något man bestämmer sig för. Känslor går upp och ned och är inget att bygga sitt liv på. Oavsett om det gäller kärlek eller andra områden i livet.
När man bestämt sig handlar det om ett medvetet "arbete"för att hålla kärleken och relationen vid liv. Har man levt med en person några år så vet vi alla att det sannerligen inte sköter sig automatiskt. Själv har jag haft 27 år på mig att upptäcka det.....;) Jag vet. Det låter så enkelt. Det är det inte alltid. Men värt slitet.
En av bröllopspresenterna vi gav våra barn, var därför, ett antal friskvårdssamtal hos en familjeterapeut. Vår tanke var att avdramatisera det här med att "söka hjälp" och "gå och prata med någon", att det skulle vara lika naturligt som att gå till tandläkaren eller frisören regelbundet. Inga konstigheter liksom.
Där fick de bla hjälp med att se och förstå hur deras olika personligheter och uppväxter kan bli en styrka istället för ett hot. Superbra ju!
Jag tror att får vi bara verktygen att lyckas så är livslång kärlek möjligt. Även för den moderna människan.
 Jag tänker också att för att få körkort behöver man ta lektioner på trafikskolan och för att jobba med ett speciellt yrke behöver man utbildning. Det viktigaste av allt däremot, dvs våra relationer, det skall vi klara helt själva. Dumt.

Well. Det här inlägget blev kanske mer en relationssskola än vad jag tänk. Haha. Fritt fram att hoppa över texten och bara titta på bilderna.
 En av vigslarna, med efterföljande fest, hölls i vår egen lada hemma på gården. Det är därifrån bilderna ovan kommer. Det andra paret, ingen nämnd ingen glömd;) visste inte "vart de har sina bilder". Får se om jag får anledning att återkomma i ämnet.....
Till sist. Låt oss vara rädda om "de våra". Ta vara på tiden och fylla den med saker som är värda att minnas.


onsdag 12 april 2017

PÅSKDUKNING



Vid det här laget vet de flesta av er att jag inte är så road av matlagning. Däremot gillar jag att duka fint. Helst i dova, naturnära färger. Dock är jag inte mkt för traditionsenligt pynt kring våra olika högtider, som jul och påsk. Fjädrarna och kycklingarna flyttade ut när mamman i huset fick börja bestämma. När barnen gick i skolan fick man ju stå ut med, och även ställa fram vartenda år, toarulls-pyssel och piprensare kors och tvärs.  Det slipper jag nu, sedan många år.
I år går påskdukningen i grått, beige och grönt. Placeringskorten har jag gjort av presentetiketter från Lagerhouse. Där har jag även köpt stämplarna som jag tryckt "Glad Påsk" med.
Äggen, som fick bli dekorationer vid varje kuvert och även utspridda på bordet, har jag färgat genom att koka dem i kaffesump.


Jag älskar mina mässingsljusstakar. Numera har jag en hel samling som jag köpt för några tior styck i olika second hand-butiker. Trollhassel, Murgröna och Plättar-i-luften får stå för blomdekorationen.....

Jag gillar även udda porslin när jag dukar. Numera helst i bruna toner. En favorit är att använda ovala uppläsningsfat istället för vanliga runda mattallrikar. Det gör att det blir extra snyggt när man dukar på höjden, med olika former på tallrikarna.

tisdag 11 april 2017

VÄXA.....

......är dagens ord, i min fotoutmaning som pågår nu i April. Tankarna med mina bilder och texter, till den, har förändrats de senaste dagarna. Såklart. Allt känns plötsligt så ytligt och trivialt.
Man vill liksom ta vara på det speciella som uppstått genom dådet i fredags. Medmänskligheten. Värmen. Öppenheten. Någon berättade om en helt annan känsla på tunnelbanan de senaste dagarna. Istället för att skärma av sig och bara stirra rakt fram, för att slippa möta andras blickar, så har människor istället sökt kontakt. Velat sitta nära och prata.
Låt oss hjälpas åt att bevara det positiva som uppstått genom denna tragedi. Låt oss dela med oss av oss själva och vår medmänsklighet. Vara generösa.  I det lilla. I vardagen.
När våra barn var små lärde vi dem att göra "änglahyss". Omtänksamma, snälla handlingar som man gör utan att förvänta sig något tillbaka. Bara för att uppmuntra någon.
Vid ett tillfälle bestod änglahysset i att barnen fick hjälpa till och laga en stor gryta Chili com carne. Den åkte vi sedan och lämnade till en storfamilj som vi kände. Det visade sig att mamman i familjen hade det tufft, just den dagen, och hade suckat för sig själv; "tänk om man slapp laga middag. Bara en enda dag". Det gjorde hon den dagen.
Glädjen som min man, barnen och jag kände när vi åkte därifrån, var minst lika stor som mammans som kunde servera sin familj färdiglagad mat.
Låt oss sprida kärlek och göra många änglahyss den här påsken. Låt oss göra det alltid. Även när vardagslunken efter helgen, och det som hänt, börjar igen.
Livet blir så mycket enklare och roligare när vi gör det tillsammans.

lördag 8 april 2017

Hälsosam pizza, dagen efter attacken.....


 Jag hade börjat mitt hälsosamma pizza-inlägg redan igår, men kom liksom av mig. Allt kändes oväsentligt. Plötsligt var terrorismen inte bara en rapportering på tv, långt borta. Plötsligt handlade det om oss. Skräcken över vart vänner och familj befann sig just nu? Var de oskadda? Sonen befann sig i säkerhet, på jobb i Syd Afrika. Men hans Ida? Vart fanns hon? Eftersom de har lägenhet mitt i city så var sannolikheten att hon befann sig i närheten av dådet ingen överdrift. "jag är hemma" kom svaret tack å lov på sms.
 Yngsta dottern hade haft funderingar på att gå tidigare, eftersom det var fredag, men satt "inlåst" på Acne Studios huvudkontor i Gamla Stan, där hon jobbar. Innan man visst om det var fler attacker på gång uppmanades alla i innerstan att hålla sig inomhus.
Känslan av maktlöshet över pendeltrafiken som plötsligt stängdes av, avspärrad citykärna och uppmaningen att inte ta sig till stan om man inte måste, som gjorde att vi inte kunde få vår dotter i säkerhet förrän många timmar senare.
Ändå var vi långt ifrån upplevelse från dem som faktiskt befann sig på Drottninggatan de där fasansfulla minutrarna. Långt ifrån den verkliga skräcken.
Detta gör såklart att det är lättare att ta till sig all kärlek som faktiskt spreds direkt efter dådet. Vanliga människor som öppnade sina hem under #openstockholm på socialmedier. Andra som ställde upp med sina bilar och körde hem främlingar, när lokaltrafiken stängdes ned. Helt fantastiskt att se!
På Instagram och Twitter spreds bilder på vår älskade huvudstad under taggen #prayforstockholm
 I krissituationer är det intressant att se hur vi människor, även de som annars säger att de inte har någon tro på Gud, rent instinktivt vänder sig till sin skapare. Under dagen har jag fått sms, från vänner som vanligtvis inte går till kyrkan,  med orden "imorgon ses vi i kyrkan". Känner du samma, eller bara är nyfiken, är du välkommen till min kyrka Hillsong, som du kan läsa mer om här. Om inte annat är det skönt att komma tillsammans och finna styrka och tröst.
Trots allt;  Livet måste gå vidare. Det är ju det som är det viktigaste i det här hemska. Att vi inte låter oss skrämmas till ett liv i fruktan. Då har ondskan vunnit på riktigt.
Så här kommer receptet på den supergoda pizzan käre maken bakade härom kvällen. Ja, för det är han som är kocken här hemma. Han älskar att laga mat och det är jag väldigt nöjd med. Jag slipper väldigt gärna nämligen....
Botten gjorde han helt glutenfri och utan kolhydrater. Grunden var Fiberhusk som ni ser på bilden. Här kommer receptet;
2 plåtar
  1. 200 g riven parmesan (Tips är att ta hälften riven mozzarella och hälften parmesan)
  2. 8 ägg
  3. 1,5 dl vispgrädde
  4. 4 msk fiberhusk
  5. 2 tsk bakpulver
  6. Lite salt
Instruktioner
  1. Sätt ugnen på 180 g.
  2. Vispa ägg fluffigt. Vispa sedan ner fiberhusk, grädde och salt. Blanda sist ner osten. Låt stå ca 5 minuter. Fördela degen på två plåtar. Tips! Jag blöter mina händer och plattar sedan ut degen.
  3. Grädda i ugn ca 15 minuter.
  4. Fördela önskat pålägg på bottnarna och grädda i 250 g tills osten smält och allt fått fin färg!
 Påläggen som min kock valde att lägga på bottnarna var färsk svamp,skivad, rökt kalkon och hackad röd lök. När pizzan var färdig i ugnen toppade vi den med färsk Ruccola och lite olivolja. Ett tips är att göra degen riktigt, riktigt tunn. Även att följa tipset om att byta ut hälften av Parmesanen mot Mozzarella. Det gjorde vi och det blev väldigt gott! Min tanke var att strö hackad Hasselnöt som topping. Det kom jag dock på först när pizzan redan var uppäten..... Nåja.
Smaklig spis och trevlig lördag kväll!


fredag 31 mars 2017

From my spot....

Här sitter jag precis i detta nu. Lyssnar på "Från och med du" med Oskar Linnros. En låt jag för alltid kommer förknippa med vår son Noah. Han lyssnade som besatt på den under en period då han var olyckligt kär i Ida, som snart varit hans fru i fyra år.
 Min man utgick ifrån den textraden när han höll sitt tal på deras bröllop. Tårarna rann på oss alla kan jag lova. Fint att tänka tillbaka på, denna fredag.
Känns stort. Konstigt. Fantastiskt och helt galet. Idag släpper vår Noah första smakprovet (då hittar det på Oskars Facebook) på sitt samarbete med just OSKAR LINNROS. Som regissör, filmare, fotograf och skapare, av något riktigt spännande, som vi lär höra mer om framöver. Min mamma-mun är tillsvidare förseglad.
Ja. Såklart man är stolt. Och tacksam. Förundrad över hur bra allt blev. Trots allt.
Men det hinner jag inte berätta om just idag. Nu skall jag nämligen ta äldsta dottern med mig ut till Arlanda. Vi skall vinka av Noah som flyger till Syd Afrika. Under ett par veckor skall han dit för ett annat spännande jobb. Som jag väl också får anledning att berätta om vad det lider.
Tänk vad en liten mamma kan få uppleva, om hon bara håller ut. Ledsen att jag håller dig på halster, men så får det vara just nu. Snart skall jag berätta mer. Inte minst vilket mirakel detta är som händer just nu. Så sluta aldrig tro på dem. Miraklerna.

torsdag 30 mars 2017

Hej bloggen.....

 Halvligger i soffan, med en varm, trött Tax-flicka över benen. Dividerar med mig själv om jag skall ge mig ut i löpspåret, eller om jag skall sätta på en kopp kaffe till. Vi får se. Jag vill ju inte störa Stina som sover så gott. Hon har varit ute med farmor hela dagen, så hon är inte alls sugen på att ge sig ut i kylan. Jag vet dock att just idag skulle jag verkligen behöva ge mig ut på en runda. Bästa sättet att rensa huvudet från tankar som bara drar energi. Samtidigt är det ju så mysigt med de tända ljusen och den varma filten. Och taxen.
 Igår tog jag lite bilder på alla vackra grönsaks-leftovers från i tisdags. Då hade jag nämligen besök av en jätteduktig fotograf och en proffsig stylist. Resultatet av det lär ni få se framöver. Grönsakerna njuter vi av redan nu.
Festligt att se hur någon annan flyttar runt på ens saker. Jag har nog aldrig, under alla år, haft denna vackra vas, tv i bild,  på köksbordet. Den har troget stått i ett av fönstren i hallen, tillsammans med likasinnade second hand-fynd. Men varför inte på köksbordet liksom. Med Trollhassel och allt.

fredag 17 mars 2017

Grönt är skönt.

 Idag, när Hanna Wendelbo har "grönt är skönt" som tema på sin fotoutmaning, kan jag inte låta bli att visa upp mina älskade pardörrar i originalfärg. Först byggde maken ett högskåp där vi satte in dem och det blev en riktigt majestätisk pjäs. Ett jätteskåp som svalde massor, men som inte fick plats i takhöjd när vi sedan flyttade till gården. Där fick de istället hedersplatsen i den gamla, flera hundra år gamla, timmerväggen i hallen.
En gång i tiden satt de i ett gammalt växthus. När jag hittade dem, för över tio år sedan nu, stod de gömda och bortglömda i ett fallfärdigt uthus. Trodde inte mina ögon när jag tog en nyfiken liten kik in i den grånade, rangliga lilla byggnaden som stod i trädgården till huset som vi hyrde. Längst inne i mörket stod de, täckta med damm och spindelnät.
Vår hyresvärd var trädgårdsmästare i tredje generation och berättade att det gamla paret suttit i ett växthus i hans farföräldrars trädgårdsmästeri. Han skrattade oförstående när jag tog mod till mig och frågade om jag fick köpa dem. "Äh! Det där gamla skräpet behöver du inte betala för. Vad du nu skall ha dem till...."
Jag minns hur jag, med makens hjälp, skyndade dit och hämtade dem, så att vår kära hyresvärd inte skulle hinna ångra sig. Det gjorde han aldrig. Han förstod inte värdet i dem och har troligen inte skänkt dem en tanke sedan dess. Hos oss däremot skänker de glädje varje dag där de sitter.